ioannaa

Jag måste få ur mig detta någonstans för jag vet inte alls vad jag ska göra och jag vill inte klaga mer till personer i min omgivning även fast de är mest folk i min omgivnig som kanske läser mina inlägg men nu kan man iallafall få välja att avstå att läsa detta.

 

Jag har haft ont i mina händer från och till i mindre mängder under årets gång, men de har varit hanterbart och ändå försvunnit efter någon dag. Men den här omgången skrämmer mig, den ger mig frustration och ångest faktiskt. Jag får en ångest över att jag är rädd att detta är början på något och att det kanske är något jag nu kommer behöva leva med från och till i mitt liv, jag har alltid sagt att jag känner mig gammal men i det här fallet känner jag mig alldeles för ung för att få detta nu.

 

Min frustration att mina händer inte fungerar som de ska i min vanliga vardag ens, att knappt kunna gå ut med min hund för att jag inte klarar av att hålla i kopplet eller att mina händer gör ont av att bre en macka eller hålla i en kopp när jag ska dricka. Min högra hand börjar skaka och jag helt plötsligt inte kan kontrollera eller känner att jag har ett stadigt grepp om en pensel eller en penna utan handen lever helt plötsligt sitt egna liv. Att mina händer inte fungerar som de ska är för mig en av de värsta sakerna min kropp skulle kunna göra emot mig själv. De värker, sticker, bränner, känns stela och smärta som kommer vid vissa rörelser. 

 

Igår var jag hos läkaren, han sa att de är en överansträngning som gett inflammation och att jag precis pekat på att jag har smärta i karpaltunneln och i leder. Han har gett mig en beskrivning hur jag ska gå tillväga under två veckor och även gett mig smärtstillande och inflammationshämmande tabletter och om ingen förändring blivit till de bättre så ska jag återkomma då.

 

Jag är så ledsen över att jag inte kan göra saker jag älskar mest av allt i världen, att jag inte kan få vara kreativ. Jag tycker det är oerhört ansträngande och gör ont i mina fingrar och händer att ens så enkelt som att svara på ett sms. Jag vet inte vad jag ska göra då min hjärna och övriga kropp har mycket energi men de blir hindrade i allt pga mina händer.

 

Jag inser hur mycket vi människor tar vår egna kropp förgivet, jag inser också vilken frustration de måste vara för folk som lider av sånt här dagligen och måste vara ett fruktansvärt tufft liv. Förlåt för ett tråkigt deppigt inlägg, men vissa stunder vill jag bara ställa mig och gråta ut för jag vet inte vad jag ska ta mig till och jag vet inte om jag kommer klara av detta ifall de pågår så länge till, dessa tre veckorna har varit nog jobbig och tanken på att de inte ska gå över de sårar mig så djupt.