♥ Elsas bro..

Dagen efter kebnekaise så var det dimma över bergen och lite små kallt. Hade det inte varit dimma hade jag minsann gett mig upp och försökt igen att nå det  vi kom dit för att göra, men eftersom de var sån dimma så kändes det inte värt det, då jag gärna vill se utsikten på toppen med!
Så istället vi körde en liten kort sträcka och vandrade till Elsas bro, Elsa är den som grundade fjällstationen så därav namnet är efter henne. Vi strosade mest runt och sedan spenderade vi pengar på en trerättersmiddag och efter att ha ätit frystorkat och fick äta riktig mat så kändes de som om magen skulle explodera då man skulle gå tillbaka till tältet. Men mumsigt gott var det! Potatisgratäng och stjälknöl var huvudrätten och ja, antingen var de för de frystorkade maträtterna eller så var de bara sjukt gott ändå!

Men tänkte visa och bjuda på lite bilder ifrån Elsas bro. Det här med stenarna som är uppställda på varandra vet jag inte riktigt vad det betyder men fått för mig att det är som ett slags "jag-var-här" så jag kunde inte låta bli att göra några sånna.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Dagen därpå åkte vi hem, Annelie och hennes onda höft och Kim och hans onda knä skulle åka helikoptern hem men pga att dimman hade lagt sig ännu lägre och det spöregnade så ställdes helikopterturen in och de fick också gå i spöregnet till Nikkauokta.
Jag var beredd hela vägen att bära Rocky då han emellan åt inte ville gå på bakbenen men han gick hela vägen och båtresan sov han i min famn trots att de var två andra hundar på båten och hur rädd han var förra gången han åkte båt så blev jag glatt förvånad över att han tvär slocknade i famnen.
◊ Vardag, ◊ Äventyr | | 4 kommentarer |

♥ Kebnekaise..

Dagen var kommen, den dagen som skulle få oss att ta oss upp på Sveriges högsta berg. Dagen började inte alls som var planerad, utan tvärttom, vi försov oss. Inte med 10 minuter, inte med 40 minuter utan vi försov oss med hela 4 timmar! Suck och pust! Men vi beslutade oss att ändå köra på, vi hade ju trots allt åkt 97 mil, gått 13,5 km för att gå ännu mer och ta oss upp på toppen!

Vi hade ca 1 km till fjällstation då man inte får tälta alltför nära fjällstationen och vi hittade en sån bra plats med vatten rinnandes utanför och vindskydd samt perfekta Kissplatser, hehe. Så ca 1km till bara fjällstationen, sedan är det ca 3 km innan man ens börjar gå uppför, man börjar upp på ett berg sedan ned över en jokk som de kallas där, sedan över en bro och sen blev det en helt annorlunda terräng med stora stenar och nästan så stora så de blev som bergsklättring, det var så obehagligt att gå upp där och jag önskade att jag hade kunnat fånga det på kort eller på bild så ni fick se hur de såg ut. Ett felsteg så hade man slagit ihjäl sig! På den komplicerade "stenväggen" så kom även fyra renar som inte var rädd för folk, då de stod så nära att man kunnat ta på dom.
 
Men vi tog oss upp för den läskiga "stenväggen" utan att ramla eller slå ihjäl oss, och då blev terrängen lite lättare tills man skulle börja gå upp för Kebnekaises första topp, stenarna där var inte alls vad jag förväntat mig. Man fick hålla avstånd till folk som gick ned och även till folk som gick upp för att de bara rasade stenar ned på en, t.o.m Rockys små steg fick stenarna att rasa på fötterna och lutningen blev bara  brantare och brantare.
Det var några stora stenar men de va som att någon nästan skulle lagt ut en större version av singelgrus så man fick liksom inte riktigt grepp om fötterna. När vi äntligen hade kommit så pass långt var klockan allt för mycket, den var 15.45 och vi förstod att om vi fortsatte skulle vi få gå hem i mörkret och det var inget man ville nedför det där. 

Besvikelsen var riktigt stor för vi visste att upp hade vi hunnit medan solen var uppe, men vägen ned i mörker ville man inte ge sig in på kan jag säga då man sett och gått terrängen. Jag var så sur och besviken över att i blev tvungen att vända då vi hade 3 km kvar till toppen och eftersom man går först upp sen ned och sen upp igen till toppen så skulle det ta mycket längre tid än att gå en vanlig promenad på 3 km. Vi hade hunnit också om vi inte hade försovit oss på 4 timmar. Så många känslor inombords då beslutet togs att vi var tvungen att vända. 

Men innan vi hade kommit tillbaka till våra tält var de väldigt mörkt och klockan var 22.30 på kvällen, så förstod vi att vi hade gjort rätt val där uppe. Vi hade mött ett annat ungdomsgäng som gick upp lika sent som vi och de gänget fortsatte. och vi hörde dagen efter att de knappt hade tagit sig ned för berget på kvällen/natten men haft tur att hittat några som tältat där uppe och fått låna deras pannlampor.

Påvägen ner var Rocky väldigt trött och hans baktassar hade blivit slitna av all vandring så sista 4 km till tälten fick han åka ryggsäck. Det var så synd att han inte vilja haft sina skor så hans tassar hade sluppit ta så mycket stryk. Men det är något vi ska träna med han så att detta inte sker igen vid långa vandringar.

Idag så försöker jag räta lite på ryggen och säga att jag har faktiskt vandrat på Sveriges högsta berg även om jag inte tog mig upp denna gång så gör vi nytt försök nästa år, och då är jag förberedd med vilken terräng vi har att göra med och vi kommer tänka på ett helt annat sätt med tältning och allt för att ta oss upp, försova oss med 4 timmar kommer inte ske då kan jag säga då de var största felet vi gjorde!
 
Har gjort pil där vi kom upp och även sista bilden pekar jag på hur långt vi kom. Bilderna visar även nedvägen då vi knappt tog bilder påvägen upp.
 




 














 
 
 
 
 
◊ Vardag, ◊ Äventyr | | 2 kommentarer |

♥ Från Nikkaluokta till Kebnekaises fjällstation...

För att inte lägga upp allt för många bilder på ett inlägg eller så mycket text så har jag valt att dela upp inläggen på tre.

Hela resan började med att vi for vid kl 18.00 ifrån Sundsvall, peppade och glada i bilen med många goda skratt längst dessa 97 mil så var vi trots allt ganska pigga då vi anlände på Nikkaluoktas parkering och skulle börja vandringen. Klockan var runt 10 då vi var framme i, men då hade vi även stannat på Coop i Kiruna för att köpa frukost innan vi tog sista biten till Nikkauokta. Och under nattens resa hade vi haft rastning till Rocky och även kisspauser åt oss själva.

Första biten av vandringen gick jättebra då terrängen var otroligt bra första biten till Lappdonald, och nu undrar säkert ni vad lappdonald är, jo de är så att de finns faktiskt ett litet hus vid en stor sjö där de säljer renburgare och det är ett väldigt populärt ställe trots att det är ganska dyrt, jag var inte så speciellt hungrig så jag tog bara en våffla medan de andra tog de berömda renburgarna. Efter att vi ätit så fortsatte resan med en båtresa som sparade oss ca 6 km, även den resan var dyr men medtanke på Antons packning på 25 kg på ryggen så var den värd pengarna. Tyvärr tyckte inte Rocky om att åka båt utan han bara skakade hela resan och jag kunde inget annat än att tycka synd om honom men så fort vi klev av båten så var han okej.
 
Efter båten så var de andra ganska sugen på en kopp kaffe så de vart kaffedags helt enkelt, Rocky passade på att sova en liten stund då i mossan. De var också då vi såg skylten om att de va 8 km kvar till fjällstation, och 8 km var inget tyckte jag personligen, men desto längre vi gick desto mer stenig och ojämn blev terrängen, både blandat med stora och små stenar samt att de blev mer och mer uppför. Annelie fick ont i sin höft desto längre vi gick, så ont att hon nästan inte kunde böja upp benet, efter att Anton och jag inväntat dom flera gånger längst vägen så beslutade vi oss för att mötas upp vid olika ställen istället så kunde vi gå i varsin takt.

Eftersom Anton och jag var dom som bar på köket så kunde vi inte heller gått skilda vägar hur långt som helst. Pga den onda höften så tog allting längre tid innan vi hade kommit så långt att vi såg fjällstationen och kunde leta oss en plats att slå upp tälten, men precis innan solen gått ned helt så hade vi hittat våran plats att spendera våra dagar.  Att krypa ned i sovsäcken den kvällen var faktiskt helt otroligt skönt måste jag säga, då tröttheten efter bilresan och vandringen i den stekande solen kommit ikapp en.

Vi hade solen på våran sida hela den dagen och värmen var inte att klaga på då vi svettades som galningar. Rocky hade en energi som inte gick att beskriva och jag kan inget annat än säga att han verkligen njuter av att vara ute på de där viset och gå. Vi gick den dagen ca 13,5 km.
 
 
 








 

 
Bakom varje buske och träd fann man en ny utsikt som var helt otroligt vacker, det är synd att man inte kan fånga sån vacker natur på bild utan man måste själv vara där och se den!
◊ Vardag, ◊ Äventyr | | 3 kommentarer |
Upp