ioannaa

Dagen var kommen, den dagen som skulle få oss att ta oss upp på Sveriges högsta berg. Dagen började inte alls som var planerad, utan tvärttom, vi försov oss. Inte med 10 minuter, inte med 40 minuter utan vi försov oss med hela 4 timmar! Suck och pust! Men vi beslutade oss att ändå köra på, vi hade ju trots allt åkt 97 mil, gått 13,5 km för att gå ännu mer och ta oss upp på toppen!

Vi hade ca 1 km till fjällstation då man inte får tälta alltför nära fjällstationen och vi hittade en sån bra plats med vatten rinnandes utanför och vindskydd samt perfekta Kissplatser, hehe. Så ca 1km till bara fjällstationen, sedan är det ca 3 km innan man ens börjar gå uppför, man börjar upp på ett berg sedan ned över en jokk som de kallas där, sedan över en bro och sen blev det en helt annorlunda terräng med stora stenar och nästan så stora så de blev som bergsklättring, det var så obehagligt att gå upp där och jag önskade att jag hade kunnat fånga det på kort eller på bild så ni fick se hur de såg ut. Ett felsteg så hade man slagit ihjäl sig! På den komplicerade "stenväggen" så kom även fyra renar som inte var rädd för folk, då de stod så nära att man kunnat ta på dom.

 

Men vi tog oss upp för den läskiga "stenväggen" utan att ramla eller slå ihjäl oss, och då blev terrängen lite lättare tills man skulle börja gå upp för Kebnekaises första topp, stenarna där var inte alls vad jag förväntat mig. Man fick hålla avstånd till folk som gick ned och även till folk som gick upp för att de bara rasade stenar ned på en, t.o.m Rockys små steg fick stenarna att rasa på fötterna och lutningen blev bara  brantare och brantare.

Det var några stora stenar men de va som att någon nästan skulle lagt ut en större version av singelgrus så man fick liksom inte riktigt grepp om fötterna. När vi äntligen hade kommit så pass långt var klockan allt för mycket, den var 15.45 och vi förstod att om vi fortsatte skulle vi få gå hem i mörkret och det var inget man ville nedför det där. 

Besvikelsen var riktigt stor för vi visste att upp hade vi hunnit medan solen var uppe, men vägen ned i mörker ville man inte ge sig in på kan jag säga då man sett och gått terrängen. Jag var så sur och besviken över att i blev tvungen att vända då vi hade 3 km kvar till toppen och eftersom man går först upp sen ned och sen upp igen till toppen så skulle det ta mycket längre tid än att gå en vanlig promenad på 3 km. Vi hade hunnit också om vi inte hade försovit oss på 4 timmar. Så många känslor inombords då beslutet togs att vi var tvungen att vända. 

Men innan vi hade kommit tillbaka till våra tält var de väldigt mörkt och klockan var 22.30 på kvällen, så förstod vi att vi hade gjort rätt val där uppe. Vi hade mött ett annat ungdomsgäng som gick upp lika sent som vi och de gänget fortsatte. och vi hörde dagen efter att de knappt hade tagit sig ned för berget på kvällen/natten men haft tur att hittat några som tältat där uppe och fått låna deras pannlampor.

Påvägen ner var Rocky väldigt trött och hans baktassar hade blivit slitna av all vandring så sista 4 km till tälten fick han åka ryggsäck. Det var så synd att han inte vilja haft sina skor så hans tassar hade sluppit ta så mycket stryk. Men det är något vi ska träna med han så att detta inte sker igen vid långa vandringar.

Idag så försöker jag räta lite på ryggen och säga att jag har faktiskt vandrat på Sveriges högsta berg även om jag inte tog mig upp denna gång så gör vi nytt försök nästa år, och då är jag förberedd med vilken terräng vi har att göra med och vi kommer tänka på ett helt annat sätt med tältning och allt för att ta oss upp, försova oss med 4 timmar kommer inte ske då kan jag säga då de var största felet vi gjorde!

 

Har gjort pil där vi kom upp och även sista bilden pekar jag på hur långt vi kom. Bilderna visar även nedvägen då vi knappt tog bilder påvägen upp.